Lite om min ärrbråcksoperation 14/2-08

Tänkte berätta lite om min ärrbråcksoperation.

Enligt läkarna var det ett ”defekt porthål” från en titthålsoperation som blev till detta ärrbråck.
Kom till operation strax innan 12, då jag skulle opereras.

Hade då gjort alla förberedelser hemma, såsom att ha duschat med descutan, för att inte ha några bakterier på skinnet, eller under armarna, eller i ljumskarna, eller i naveln, osv.

Fick skjorta, strumpor, som såg ut som gigantisk tubgas, samt morgonrock att byta om till, fick även världens läskigaste blåa gummitofflor att ha på fötterna. Fick behålla mina egna trosor, vilket ju är ganska skönt, så man slipper mormorstrosorna.

Sen kom ”narkosen” för att ställa lite frågor, så de visste hur de skulle söva mig, samt få mig att vakna igen. Han sa även att operationen var lite sen, för så är det ju alltid, om man inte kommer som första patient på morgonen.

Strax innan 13 kom de för att förbereda lite såsom att sätta nålen till droppet. Sköterskan som skulle sticka mig var nog inte den bästa för mig, lite svårstucken som jag är. Jag har jättefina kärl, men de ligger djupt. Bäst är att sätta nålen på högra handen. Där hade jag dock tagit lite prover, så det kärlet var sönderstucket redan. Hon provade i armvecket, men det gjorde bara ont, då provade hon på handleden, med samma, eller rättare sagt värre resultat, för det gjorde något fruktansvärt ont. Jag är snart 40, men skrek som en liten unge.

Så här ser man ut några dar efter, om inte sköterskan kan sticka.

Dags för henne att ringa på någon från narkosen. Det kommer en kille, som ska försöka sticka mig, när jag redan har så ont och känner mig så ynklig. Han provar ett par gånger i nästa armveck, utan resultat, men det gör i alla fall inte ont. Det slutar med att han sätter nålen på vänstra handen. Han säger att medicinen de ska ge mig kan komma att svida lite, för kärlen på handen är så tunna, men det bryr jag mig inte om. Bara det inte gör ont när de sticker.

En av mina kirurger kommer in och ska rita lite på min mage, för att veta var bråcket är, det sjunker undan när man sover och slappnar av, så det kan vara svårt att hitta det då säger hon. Helt ok för mig, vill ju det ska bli så bra som möjligt, med minsta möjliga ärr. Inte för att jag nånsin visar min mage, men i alla fall.

Får ligga kvar på britsen och vila lite tills det är dags.

Cirka 13.45 kommer en sköterska och säger att nu är det dags. Får gå på toa innan, bäst så.
Får själv promenera in i operationssalen och lägga mig på britsen. Oj vad mjuk säger jag, då säger en av sköterskorna att det är det inte många som tycker. Tempurmadrass får jag reda på att det är.

En arm utåt åt varje sida, de ställer in operationsbordet så jag ska ligga bekvämt, spänner fast mina ben vid knäna, så att jag inte ska ligga och sparka under operationen, det hade ju inte varit så bra.

Får blodtrycksmanschett på högra armen, tre elektroder klistrade på sidan och bröstet, så de kan kolla hjärtat och pulsen under operationen. En liten grej på fingret som ska mäta syremättnaden i blodet. Den är 100% redan innan jag får syre.

Får betapred för det ska vara bra mot illamåendet man kan få efter operationen. Får något starkt smärtstillande preparat, sköterskan säger det är narkotiskt och att det kommer att snurra till i mitt huvud. Jag märker inget, förrän hon frågar, känns det, precis när hon säger det börjar lampan i taket snurra. Helt otroligt att hon kunde veta exakt när. Får min sovmedicin.

Känner att de flyttar över mig från operationsbordet till sängen, inne i operationssalen måste detta vara, sen hör jag någon säga till mig att det är dags att vakna. Min första tanke och fråga var, hur mycket är klockan? 16 fick jag till svar. Då var jag på uppvak.

Sambon ringer vid 17 och kollar hur det är och när jag kommer upp på avdelningen.
Svärmor ringer och kollar läget och jag ringer till mamma och berättar att jag lever.
Får komma upp på avdelningen vid 18.30 ungefär.

Sambon kommer med världens finaste blombukett, det är ju alla hjärtans dag och allt.Alla sköterskorna blir avundsjuka på buketten och vill ta med den hem.

Ska ta mig upp ur sängen för att gå på toa, ett helt företag känns det som, men det funkar.
Ligger i sängen och sover till och från resten av kvällen.

Sambon åker hem vid 20, jag sover lite till.

Ska prova ta lite panodil inför natten, men det gåt inte så bra. Nu kommer det väntade illamåendet, tar en liten klunk vatten, bara för att prova ta mina panodil, klunken kommer inte långt innan den vänder och kommer upp igen.
Lägger mig utan panodil, det får gå att sova ändå.

Sover, vaknar, sover , vaknar och så håller det på hela natten. Brukar ha svårt att sova borta, så det är inte för att det gör ont, för det gör det konstigt nog inte. Stramar gör det ju, men känns som hemsk träningsvärk mest.

Vaknar ordentligt vid 6.30.

Ronden kommer vid 8 ungefär, ingen av mina kirurger som är med där, men han berättar att han var inne och kollade under min operation, om han skulle behövt hjälpa till, bråcket hade vuxit fast, så tjejerna fick visst kämpa lite.

Sen äntligen fick jag äta lite frukost, det var så gott att få äta något, efter över ett dygn utan att tugga.

Lite mer vila.

Middag vid 12 och sen kom mamma och pappa och körde mig hem.Så skönt att komma hem, visst man är ju inte helt återhämtad, men mår mycket bättre av att vara hemma än att vara på sjukhuset.